För ett antal decennier sedan på Ligonier Valley Study Center skickade vi ut ett tacksägelsekort med detta enkla uttalande: ”Kärnan i teologi är nåd; kärnan i kristen etik är tacksamhet.” I alla debatter om vår roll kontra Guds roll i helgelsen – vår tillväxt i helighet – skulle vi hålla oss på rätt väg om vi skulle komma ihåg denna dynamik av nåd och tacksamhet. Ju mer vi förstår hur snäll Gud har varit mot oss och mer vi övervinns av hans barmhärtighet, desto mer är vi benägna att älska honom och att tjäna honom. Vad är nåd? De katekismer som många av oss lärde oss som barn ger oss svaret: ”Nåd är Guds oförtjänta tjänst.” Det första vi förstår om nåd är vad det inte är – det är inte något vi förtjänar. Faktum är att om det är allt vi någonsin förstår om nåd, är jag säker på att Gud kommer att glädja sig över att vi vet att hans nåd inte är meriterad. Så här är vår arbetsdefinition av nåd – den är meriterad.
Paulus brev till romarna belyser vad vi menar när vi säger att nåd är unmerit. I 1: 18–3: 20 förklarar aposteln att vi på sista dagen, för första gången i våra liv, kommer att dömas i total fullkomlighet, i total rättvisa, i absolut rättfärdighet. Således kommer varje mun att stoppas när vi står inför Guds domstol. Detta bör väcka rädsla i fallna människors hjärtan, eftersom fördömande är den enda möjliga meningen för syndiga män och kvinnor: ”Alla har syndat och saknar Guds ära” (3:23).
Men de som litar på Kristus Jesus har hopp, för om vi är i honom av tro, har vi ”rättfärdigats fritt av hans nåd.” Observera att rättfärdigandet uppnås inte genom förpliktelse, utan fritt genom nåd på grund av den inlösen som endast Jesus har köpt. Det finns inget utrymme för att skryta, för vi är inte rättfärdiga av våra gärningar utan av nåd ensam genom ensam tro. Paulus citerar vidare Abraham som det främsta exemplet på en som var rättfärdigad av tron ensam och därför fri från Guds fördömande. Om grunden för Abrahams frälsning, hans rättfärdigande, var något som Abraham gjorde – någon god gärning, någon förtjänstfull tjänst som han utförde, en viss skyldighet att han utförde – om det var på grundval av verk, säger Paulus, skulle han ha haft något om vilken man kan skryta. Men Abraham hade ingen sådan förtjänst. Allt han hade var tro och själva tron var en gåva: ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom som rättfärdighet” (4: 3; se Ef 2: 8-10).
Romarna 4: 4–8 är en nyckelpassa här:
Nu till den som arbetar, räknas hans lön inte som en gåva utan som hans skyldighet. den som inte arbetar men tror på honom som rättfärdigar de ogudaktiga, hans tro räknas som rättfärdighet, precis som David också talar om välsignelsen för den som Gud räknar rättfärdighet förutom gärningar: ”Saliga är de vars laglösa gärningar är förlåtit, och vars synder är täckta; välsignad är mannen mot vilken Herren inte kommer att räkna sin synd. ”
Det är nåd. Paul kunde inte säga det på något annat sätt. För honom som arbetar är det skuld; om du förtjänar något betyder det att någon är skyldig att betala dig. Om jag anställer dig som anställd och lovar att betala dig hundra dollar om du arbetar åtta timmar, måste jag betala dig för att arbeta de åtta timmarna. Jag gör dig inte en tjänst eller ger dig nåd. Du har tjänat din lön. Du har uppfyllt avtalet och jag är moraliskt skyldig att ge dig dina löner.
Med avseende på Herren är vi gäldenärer som inte kan betala. Det är därför Bibeln talar om inlösen på ekonomiskt språk – vi köptes till ett pris (1 Kor. 6:20). Endast någon annan – Kristus – kan betala vår skuld. Det är nåd. Det är inte våra goda gärningar som säkerställer vår räddning utan bara Kristi gärningar. Det är hans förtjänst, inte vår. Vi förtjänar ingenting. Han ger oss sin förtjänst genom nåd, och vi får den endast genom tro. Kärnan i nåd är dess frivilliga fria utdelning. Så snart det är ett krav är det inte längre nåd.
Nåd bör aldrig sluta förvåna oss. Gud har en absolut, ren, helig standard för rättvisa. Därför håller vi oss med all kraft till Jesu Kristi förtjänst. Han ensam har förtjänsten att tillfredsställa kraven på Guds rättvisa, och han ger det fritt till oss. Vi har inte förtjänat det. Det finns inget i oss som framkallar Herrens fördel som leder till vår rättfärdigande. Det är ren nåd.
Och ju mer vi förstår vad Gud har gjort för oss som syndare, desto mer villiga är vi att göra vad han behöver. De stora lärarna i kyrkan säger att den första punkten med äkta helgelse är en ökande medvetenhet om vår egen syndighet. Med det kommer samtidigt en ökande medvetenhet om Guds nåd. Och med det, ökande kärlek och ökad vilja att lyda honom.
När vi verkligen förstår nåd – när vi ser att Gud bara är skyldig oss vrede men har gett Kristus meriter för att täcka vår undergång – ändras allt. Den kristna motivationen för etik är inte bara att följa någon abstrakt lag eller en lista med regler; snarare framkallas vårt svar av tacksamhet. Jesus förstod att när han sa: ”Om du älskar mig, håll mina bud.” Om jag får ha frihet att omformulera: ”Håll Mina bud inte för att du vill vara rättvis, utan för att du älskar Mig.” En sann förståelse av nåd – av Guds oförtjänta tjänst – framkallar alltid ett liv i tacksamhet och lydnad.