Långt innan begreppet nationella gränser fanns, bebodde samerna i det arktiska Europa de regioner som nu kallas Norge, Sverige, Finland och den ryska Kolahalvön. De levde ett nomadliv – jakt, fiske och efter den säsongsliga migrationen av vilda renar – och deras kultur och andlighet utvecklades kring deras förhållande till landet och dess resurser. Den samiska kulturen överlever idag, trots århundraden av förtryck från regionens fyra moderna nationer. En häpnadsväckande mängd faktorer, från gruvdrift till militära installationer till turismutveckling, hotar emellertid länder vars ekologi och biologiska mångfald har bevarats i årtusenden under samernas vård. Dessa länder är några av Europas sista återstående vildmarksområden. Samtidigt försöker samerna själva bevara sina traditionella försörjningar, återupprätta sin kultur och göra anspråk på sin rätt till självbestämmande. På grund av samernas förhållande till landet är kulturell överlevnad och markrättigheter oupplösligt knutna – och de är beroende av att skydda naturen. En samisk man förklarar: ”Naturen är det viktigaste. Renskötare bodde här långt innan någon annan kom. Samerna störde inte naturen och vi har bott här i tusentals år.”
Landet och dess folk
Samerna är en av Europas äldsta etniska grupper. De har bott i regionen som oftast kallas Lappland, idag kallad Sapmi eller Samiland, sedan förhistorisk tid. Ursprungligen fiskare och jägare började de tämja vilda renar för många århundraden sedan, och renskötseln blev grunden för samiskt försörjning. Jakt och fiske fortsatte också som viktiga traditionella yrken. Samerna utövade en shamanistisk andlighet rotad i en respektfull, harmonisk relation till naturen. Själva landet var heligt det var också markerat med specifika heliga platser. Sieidi (stenar i naturliga eller människobyggda formationer), álda och sáivu (heliga kullar), källor, grottor och andra naturliga formationer fungerade som altare där böner, offer och sak gevär gjordes. Genom en typ av sångsång som heter joiken, förde samer legender och uttryckte sin andlighet. Noiade var individer som kommunicerade med andarna och gick förbi för gemenskapens räkning.
Så tidigt som 800-talet började folket som nu utgör regionens dominerande etniska grupper flytta in i det samiska hemlandet från områden i söder och så småningom hävdar landet och dess resurser. Från 1600- till 1800-talet erbjöd de etablerade regeringarna incitament för att kolonisera samiskt territorium. På samma sätt som de infödda folken i Amerika under kolonialtiden, drevs samerna från sina länder och tvingades assimilera sig i den dominerande kulturen och konvertera till kristendomen. Många trodde att samerna var hedningar och en bakåtlig ras och betraktade deras shamaniska praktik som djävulstjänst. Samer som försökte utöva sin traditionella religion förföljdes – vissa till och med brändes på bålen för ”häxkonst” – och heliga platser förstördes. I många fall var de till och med förbjudna att tala sitt eget språk. I hela regionen skapades lagar för att förneka samernas rättigheter till sitt land och till traditionell försörjning.
Trots enormt förtryck behöll många samer i hemlighet sitt språk, sin kultur och sin andliga tro och De senaste 40 åren har sett en tid av samisk förnyelse när dessa infödda människor har börjat återhämta sig från de aggressiva assimileringspolitiken under de senaste århundradena. De återvinner sitt språk, kultur, förfäders trossystem, till och med sitt namn. Idag är de formellt erkänd som ”samisk” (även stavad på engelska som samiska eller samiska) – som betyder ”folket” – snarare än ”Lapplander”, en nedsättande benämning som införts av kolonister. De har nu sin egen flagga och nationalsång, båda skapades 1986. Även om de talar flera olika dialekter och upprätthåller skillnader i kultur och försörjning, anser de sig vara ett folk med ett gemensamt ursprung. Samerna är också politiskt enhetliga och engagerade i ansträngningar för att stärka sina rättigheter till land, traditionella sätt att leva och självbestämmande. De är aktiva i internationella inhemska grupper och har status som en registrerad icke-statlig organisation i FN.
De tre skandinaviska länderna har nu lagar och program för att skydda och främja samiskt språk och kultur. 1973 inrättade den finska regeringen ett samiskt parlament; Norge följde efter 1987 och Sverige 1992. De halvautonoma parlamenten väljs av och representerar samerna i varje land. De är underordnade sina lands centrala regeringar, men offentliga myndigheter är skyldiga att samråda med parlamenten om frågor som kan påverka samisk mark, försörjning och kultur.I Ryssland, där kommunismens fall fortfarande är en ny historia, har inte kolasamerna sitt eget parlament eller lagliga skydd från sina skandinaviska motsvarigheter, utan de deltar i nationella och transnationella samiska organisationer och internationella inhemska organ.
På 1990-talet ändrade Finland och Norge sina lagar för att ge samerna rätt att använda sitt eget språk när de handlade med regeringen. I Norge och Sverige är renskötseln och relaterade yrken samernas ensamrätt. Den finska lagstiftningen erbjuder dock inte detta skydd, och de flesta områden som en gång var samiskt territorium är nu ”allmänt land” där alla lokalbefolkningen har rätt till hjordar, jakt och fisk. Ansträngningar pågår för att ändra lagen och återlämna en del mark. 1998 bad Sverige formellt om ursäkt för orätten mot samerna. Trots betydande framsteg de senaste decennierna har dessa länder kritiserats av det internationella samfundet, inklusive FN, för att de inte respekterat samernas rättigheter. Endast Norge har ratificerat Internationella arbetsorganisationens konvention nr 169 om ursprungsbefolkningars och stamfolks rättigheter.
Idag bor någonstans mellan 70 000 och 100 000 etniska samer i de skandinaviska länderna och Rysslands Kolahalvön. Ungefär hälften är i Norge är cirka 20 000 i Sverige och mindre andelar bor i Finland och Ryssland. Det uppskattas att så många som 40 procent av samerna försörjer sig utifrån det traditionella och hållbara användbar användning av deras territorium, inklusive renskötsel, fiske, jakt, småskaligt jordbruk och användning av naturprodukter för att producera hantverk. Endast cirka 10 procent utövar fortfarande renskötsel som en primär ockupation, men det landbaserade livsstilen dominerar fortfarande och styr den samiska kulturen.
Aktuella utmaningar och bevarandeinsatser
Listan över hot mot samernas länder, deras heliga platser och deras kultur, läser som en miljöaktivists värsta mardröm: oljeutforskning, gruvdrift, dammbyggnad, skogsavverkning, militära bombningsområden, turism och kommersiell utveckling. Vissa hot är nya, medan andra har funnits i årtionden. Men kärnan i allt är samernas rätt till självbestämmande, som till stor del definieras av kontroll över mark och naturresurser.
2003 meddelade norska myndigheter och Nordatlantiska fördragets organisation (NATO) planerar att utöka bombområdet i Halkavarre, norra Norge. Regionen har fungerat som renkalvning och sommargrunder i tusentals år, och den innehåller många gamla samiska heliga platser. Det är en av få platser i Europa där lågnivåflygträning kan genomföras, och militära styrkor har också föreslagit att man testar missilsystem i området. Den norska regeringen hävdar att den inte var medveten om förekomsten av heliga platser i bombområdet. Sametinget säger emellertid att regeringen gjorde planer på att utvidga intervallen utan att söka samiskt godkännande. Riksdagen har sökt hjälp från FN: s internationella arbetsorganisation och FN: s högkommissionär för mänskliga rättigheter.
I Sverige är renbetningsrättigheter det främsta stridsområdet. Tvister utbrott årligen när enorma flockar renar korsar säsongens betesmarker, varav en del är privat mark. Jordbrukare och skogsmän hävdar att de har lidit betydande ekonomisk förlust genom att renar trampar ny skog eller äter grödor. 1996 avgjorde en svensk domstol att den samiska herdmannen inte har någon historisk rätt att använda privat egendom som betesmark. Den 1 januari 2007 beviljade den svenska regeringen Sametinget behörighet för renskötselsärenden. Sametinget har nu auktoritet över frågor som fördelning av foderstöd, kompensation för förluster till rovdjur och registrering av besättningsbesättningar – beslut som tidigare fattades av icke-samiska tjänstemän. Frågor om markanvändningsrättigheter förblir dock olösta och regeringen visar lite tecken på åtgärder.
I norra Finland har avverkning haft en skadlig effekt på renbesättningarna. Förstöring av skogar i vissa områden förhindrar att renar vandrar mellan säsongsfoder. När träd avverkas tappar ren också leveranser av en viktig del av kosten: en lav som växer på de övre grenarna av äldre träd och är deras enda näringskälla under vintermånaderna när snö är djup. Avverkningen är laglig och under kontroll av det statliga skogssystemet. tyvärr verkar inte denna ”hållbara” skogsförvaltning vara av betydelse för samerna och deras renar.
I kustnära Samiland hotar öppningen av Barentshavet för prospektering av olja och naturgas att påskynda utvecklingen och potentiell förstörelse. Norges första naturgasfält, som ligger cirka 15 mil utanför kusten, är på väg att vara igång i slutet av 2007 och mycket mer utveckling förväntas.Dessutom pågår planer på att bygga en gasledning över Rysslands Kolahalvö för att länka gasfält i Barents till befintliga europeiska rörledningar. Oljeutsläpp skulle skada det samiska kustfisket, medan tillhörande utveckling som byggande av vägar och kraftledningar kan stänga av tillgången till renkalvningsplatser och heliga platser. World Wildlife Fund har kallat Barents ”Europas sista orörda marina miljö”, hem till unika havsfågelkolonier och världens största kallvattenrev.
Samiland, som är rikt på ädla metaller, hotas också. gruvdrift. I Norge stöder en stark lag gruvintressen. Samiskt tryck verkar emellertid ha påverkat minst ett företag att avbryta undersökningsborrningar. På Rysslands Kolahalvön har stora områden redan förstörts av gruv- och smältverksamhet och ytterligare utveckling är överhängande.
Turismen har också skapat problem i hela Samiland. Turismen i Finland har kritiserats för att göra samisk kultur till ett marknadsföringsverktyg genom att främja möjligheter att uppleva ”äkta” samiska ceremonier och livsstil. På många turistlokaler klär sig icke-samer i felaktiga replikationer av färgglada samiska kläder och hattar – blandar specifika kön och regionala inslag – och presentbutiker säljer grova reproduktioner av samiskt hantverk. En populär ”ceremoni”, som korsar polcirkeln, har faktiskt ingen betydelse för samisk andlighet. För samerna är detta en förolämpande uppvisning av kulturell exploatering.
I slutet av 1990-talet uppmärksammade samiska organisationer internationell uppmärksamhet på frågan genom att arrangera demonstrationer för att avslöja exploaterande aktiviteter i Rovaniemi, ett populärt turistmål som innehåller temaparker som Santa Claus Village – där Santa och hans älvor, klädda i samisk stil, bor. På Kolahalvön har utländska resebyråer eftergifter att sälja och organisera fiske- och jaktsafari, som både påverkar Samis traditionella försörjning och utesluter dem från att få ekonomisk nytta av turismen. I Norge byggs 300 till 500 fritidsstugor varje år, mest i renbetesmarker, studier har visat att störningar från orter i slutändan får renar att lämna kalvmark.
I norra Finland hotar ett vattenprospekteringsföretag en gammal helig si te och naturlig vår som heter Suttesaja. I maj 2001 tillkännagav Ohcejohka / Utsjoki kommun en storskalig plan för att avleda, tappa och sälja källvattnet på världsmarknaden – utan anmälan eller samråd med de lokala samerna, som utgör 70 procent av befolkningen. Till skillnad från andra vattenvägar i regionen fryser inte Suttesaja på vintern, och den speciella kvaliteten återspeglas i dess namn, vilket betyder ”ofryst ström”. För samerna har det varit en traditionell helig plats och en plats för läkning i århundraden, och en gammal sieidi-plats ligger i ena änden av våren. Finlands antikviteter har registrerat området som kulturarv och kulturarv. betydelse, och själva bäcken är en del av vattendraget som är hem för Europas största laxflod, en viktig källa till samisk försörjning.
År 2002 antog kommunen en resolution om att åta sig en markuthyrning med finska regeringen, som äger marken där Suttesaja ligger och därmed satte igång planen. 2003 ansökte fyra lokala samiska kvinnor om en domstolsprövning av kommunens beslut. Den regionala förvaltningsdomstolen utfärdade en sammanfattande uppsägning i ett processuellt hänseende, men den högsta Finlands förvaltningsdomstol upphävade beslutet och skickade tillbaka ärendet till den regionala domstolen för att bedöma om den är berättigad. Överklagandet, som fortfarande pågår vid regiondomstolen, utmanar kommunen beslutet eftersom det misslyckades med att rådgöra med de lokala samerna ordentligt och eftersom miljö- och kulturbedömningar som det genomförde var partiska och otillräckliga. Kvinnorna lämnade därefter in ytterligare inlagor till den regionala domstolen som stödde deras anspråk och krävde bland annat en kumulativ konsekvensbedömning som skulle ta hänsyn till betydelsen av samisk kultur. Samerna väntar fortfarande på att denna bedömning ska göras.
Vissa samiska länder har fått internationellt skydd. 1996 utsåg UNESCO: s världsarvskommitté en region på 3600 kvadratkilometer i Sverige till ett världsarvskulturlandskap. Det kallas Laponian Area och är känt både för dess viktiga naturliga egenskaper – berg, våtmarker, skogar och glaciärer – och för sin kulturella betydelse och pågående förfäder. Kommittén har rekommenderat att området utvidgas till Norge. Den finska regeringen har överlämnat ”den heliga platsen för tillbedjan av Ukonsaari av det samiska folket vid Inari” till UNESCO-kommittén och den finns för närvarande på världsarvet Tentativ lista.Ukonsaari är en liten, stenig ö mitt i sjön Inarinjarvi. på ena sidan av ön finns en offergrotta.
Samier hävdar att de har kollektiva och privata rättigheter till sitt traditionella land, och att deras fortsatta bebyggelse och användning av marken utesluter varje stats anspråk på ett så- kallas rätt till upptäckt eller ockupation. Även om vissa hot behandlas individuellt, hävdar experter att problemen kommer att kvarstå tills den större frågan om samiska rättigheter har lösts. Framtiden för viktiga renkalvningar och säsongsbetesmarker står också på spel; det uppskattas att en tredjedel av de traditionella betesmarkerna redan har gått förlorade för inkräktande på utveckling.
Källor
Báiki: The International Sami Journal.
Kuokkanen, Rauna och Marja K. Bulmer. ”Suttesaja: från en helig samisk plats och naturlig källa till en vattenflaskanläggning? Effekterna av kolonisering i norra Europa.” I Echoes from the Poisoned Well: Global Memories of Environmental Justice. Lexington Books, 2006.
Madslien, Jorn. ”Rysslands samiska kämpar för sina liv.” BBC News, 12 december 2006.
Nellemann, Christian och Ingunn Vistnes. ”Nya bombområden och deras inverkan på samiska traditioner.” The Environment Times / Polar Times, oktober 2003.
Nellemann, Christian. ”Renar och samer på flykt.” The Environment Times / Polar Times, oktober 2003. (PDF)
Resurscenter för ursprungsfolks rättigheter. ”Vi är samerna – faktablad.” Gáldu.
Suoma Sami Nuorat. ”Protesterar mot exploateringen av samisk kultur.” Suoma Sami Nuorat.
Svenska institutet. ”Det samiska folket i Sverige.” Samenland.
”Vad som är bra för renen är bra för samerna.” University of Calgary Gazette, 21 oktober 1996.
FN: s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. ”Laponian Area.” UNESCO: s världsarvscenter.
University of Texas. Samiska kultuvra — Samisk kultur.