America Horror Story: Asylum har en sådan sammanslagning av konstiga, läskiga karaktärer som glider in och ut ur FX-skräckprograms kriminellt galen asyl, Briarcliff Manor. Men en karaktär som är en hit hos fansen är Pepper, den barnsliga men ändå mordiska mikrocefaliska kvinnliga fången med en hårbit och ett glatt tunt grin som påminner om den nedsättande namnet ”pinheads” i Tod Brownings sidvisningsfilm Freaks från 1932 och en av dess stjärnor , Schlitzie. I denna roliga, skitliga exklusiva uppsats till EW.com förklarar skådespelerskan Naomi Grossman sin omvandling från en vacker, komisk skådespelerska till busig Pepper med hjälp av proteser och smink. Hon rakade till och med sin noggin för delen.
För fler historier bakom årets bästa TV- och filmögonblick, klicka här för EW.coms bästa av 2012 (Behind the Scenes) täckning.
Av: Naomi Grossman
Kan lika bra börja i början! ”Uppdelningen” för rollen (det vill säga meddelandet som skickas ut till agenter och skådespelare om vad casting letar efter) läs något som ”4-5 meter långt, eventuellt missbildat, barnsligt.” Nu är jag kort – 5 fot exakt. Men jag är proportionell, darn det! Det är inte mycket jag kan göra för att förbereda mig för det! Så jag passade i min bästa babydockklänning och gick in i auditionens väntrum att hitta ett rum fullt av små människor. Min första tanke var att jag behövde sätta mig ner med min agent, förklara skillnaden mellan ”lite” och bara ”inte stort.” Så jag kände mig redan som en nackdel. Dessutom är det amerikansk skräckhistoria! De kommer att kasta den riktiga freak! Och, ja, de kastade mig. Auditionen i sig var ovanlig eftersom de inte gav oss Peppers faktiska delen att läsa. Men det är naturligtvis för att rollen var under så täta omslag. Jag visste inte bra efter att jag fick rollen vad rollen ens var! De fick oss i princip att läsa en av Constance (Jessica Lange) monologer från första säsong, som uppenbarligen redan hade gjutits, och sedan göra en kort improvisation, som om vi var barn. Jag tror att de bara ville se om vi kunde agera. Jag minns att jag kände att jag hade spikat det, för en jätte. Men förväntade mig fortfarande inte ett samtal tillbaka.
Därefter kom ett möte med sminkavdelningen för specialeffekter. De tog dussintals bilder på mitt huvud, frågade mig alla möjliga dolda frågor, dvs ”Är du klaustrofob? ” ”Kommer du att klippa håret?” Återigen, de kunde inte släppa på vad de gjorde förrän jag officiellt gick, men jag kunde säga att detta inte var din typiska roll ”sjuksköterska nummer 3 till vänster!”!
Då, när det var officiellt, genomgick jag en serie sminkmöten och tester. De hade uppenbarligen manipulerat bilderna i mitt huvud för att se hur jag skulle se ut med proteserna, och sålunda spelades rollen. Nu när jag vet hur jag skulle se ut kunde jag börja undersöka detta tillstånd (mikrocefali) och förbereda mig för rollen. Jag såg Tod Brownings Freaks och allt och allt ”Schlitzie.” (Han var trots allt inspirationen bakom den här karaktären.) Jag gör mycket komedi – stora, över-karaktärerna mest – så det var inget mysterium om varför jag landade den här delen. Men samtidigt, Jag visste att detta var mer än en dum, tre minuters skiss på Groundlings (där jag spelade många år, vars arbete jag älskar och respekterar). Det här var en riktig person med ett verkligt tillstånd, så det var viktigt att jag spelade henne väldigt rak , utan att spotta eller göra narr.
Jag tycker att sminken verkligen informerar karaktären. Du får de stora öronen och näsan och pannan på, och boom! Det är Pepper-time! Hela processen tar ungefär två och en halv till tre timmar, och det är med två män som arbetar hela tiden! De första sminkproven tog speciellt mycket längre tid – Mike Mekash, Christopher Nelson, Jason Hamer, Eryn Krueger Mekash – hela Tinsley-sminkbesättningen är otroligt noggrann. De bokstavligen placera fräknar och vener som om jag är ett konstverk! Men det är det som gör en Emmy-nominerad sminkbesättning. Det finns verkligen inget de inte kan göra. Protetiken består av en panna komplett med utstansade ögonbryn, en näsa, öron och till och med en ojämn liten ryggrad för min rygg. Återigen, beroende på garderoben, ser ingen ens det, men det är den detaljnivå vi pratar om. Jag har falska tänder, vilket naturligtvis förändrar mitt ansikts (och tal) form. Det finns till och med en galen lins för ett av mina ögon. Det är subtilt, men effektivt (det är störande att någon tittar på dig, men inte riktigt tittar på dig, vet du?).Det gör mig blind i det ögat, och du vet hur de säger, ”Bra skådespel är allt i ögonen”? Tja, i mitt fall är det allt i ögat!
Tänk på det, det enda som verkligen är mitt är håret (eller det lilla som de har kvar av det). Först lekte de med en skallig keps – och tro mig, det såg fenomenalt ut. Jag såg personligen inget behov av att raka mitt huvud. Men bättre att lämna makeupfrågorna till makeupproffs. Dessutom, med tanke på Peppers tillstånd, var det viktigt att få mitt huvud att se så litet ut som möjligt, så det var uppenbarligen bättre att inte behöva stoppa en massa hår i en mössa. Jag tror att de vid ett tillfälle pratade om att använda CGI för att faktiskt krympa mitt huvud, men jag är säker på att det var lättare och billigare att få mig att raka huvudet. stor stolthet över att inte behöva förlita sig på sådana knep. Det var ganska smart av dem faktiskt. Istället för att göra mitt huvud litet byggde de upp min kropp genom att sätta mig i en fet kostym. (Och all den tiden som jag spenderade på gymmet!). I slutändan är slutprodukten väl värt att offra mitt hår och sitta oräkneliga timmar i sminkstolen. Det är en riktig gåva av en karaktär, på en stor hit-show. Jag tänkte inte två gånger på det. Jag tänkte att jag är skådespelerska först, en person med hår andra. Och ja, de gav mig en peruk som var identisk, om inte bättre, än mitt hår. Nu är varje dag en fantastisk hårdag!
Jag minns den första stora rakningen så tydligt: jag kacklade hysteriskt, hår- / makeupbesättningen sjöng mitt namn och fortsatte senare och kallade mig ”den modigaste skådespelerskan i världen.” Jag säger inte att det inte var något nervöst. Jag var orolig att jag aldrig skulle bli mer! Men sedan minnade min rädsla när jag blev frågad ut genom ett bilfönster nästa dag. Och nu tar det mig alla på tre minuter för att göra mig redo på morgonen! För att inte tala om att jag är i denna speciella, lilla klubb med Natalie Portman och Siggy Weaver. Och medan jag blir ledsen att säga adjö till Pepper när säsongen är över ser jag fram emot att dra en Britney i fönstret på någon chichisalong!
En annan utmaning var att inte kunna prata om det! Mina vänner och familj visste att jag fick en del – och att något var uppe eller så skulle jag inte plötsligt ha på mig den här peruken – men jag släppte aldrig på vad den rollen var. De antog bara att jag hade en penis som kom ut ur mitt huvud! höll mig hemlig. Fram till att det första avsnittet sändes, var jag tvungen att gå runt på tomten med ett hölje över huvudet (och en PA för att vägleda mig). Jag skulle bli förbi i en golfbil och turister skulle anta att de skulle sett Lady Gaga!
Då är naturligtvis alla mina inställda tidsförlorare borta. Jag kan inte ta telefonsamtal eftersom mina öron är begravda i silikon. Jag kan inte skicka SMS eftersom iPhone inte känner igen mina silikonfingrar. Jag kan inte beta vid bordet för hantverkstjänster, för det kräver att jag tar ut mina tänder. Jag klagar inte. Det är bara en del av de ovanliga omständigheterna att vara Pepper.
Men det är inte hälften av det. Den första dagen på set ville ingen få ögonkontakt med mig. De antog att de hade kastat en riktig mikrocefalisk. Sedan började de värmas upp och tänkte: ”Åh! Det är en skådespelerska! I smink! Vi skjuter en TV-show!” Omedelbart fördrevs hierarkin mellan stjärna vs gäststjärna vs medstjärna vs bakgrund. Alla ville veta hur jag faktiskt såg ut, hur lång tid det tog, klådde det osv. Sedan kom Ryan Murphy, tittade en gång och sa: ”Peppar är bäst.” Han hänvisade naturligtvis till sminken, men ändå fick det mig att känna mig ganska bra! Jag kommer ihåg att den första dagen var väldigt het, så mina två makeupkarlar var till hands och fläktade mig. Jag minns Chloe och några av de andra stjärnorna frågade, ”Yo, hur får jag ett fan?” Alla har varit så vänliga och trevliga. Tidigt tog Jessica Lange fram sina barnbarn för att träffa mig. Det var en höjdpunkt.
Jag fick erkännande på gatan för första gången nyligen. Jag drabbades omedelbart av en blandning av blandade känslor: stolthet / personlig prestation och fullständig självvänlighet. Ser jag verkligen ut som Pepper ?! Uppenbarligen inte. Ändå är det fantastiskt att hon är så populär … Nu om Pepper bara kommer att dela sin framgång med Naomi!
För mer underhållningsnyheter Följ @solvej_schou
EW: s kompletta bästa & Värsta av 2012-täckning
Mer bäst av 2012 (Behind the Scenes) -täckning
American Horror Story: Asylum scoop och intervjuer
American Horror Story: Asylum sammanfattar
Alla ämnen i artikel
Registrera dig för EW TV
Få sammanfattningar plus kulisserna bakom kulisserna i dina favoritprogram och mer!