Tabula rasa, (latin: ”skrapad tablett” – dvs., ”ren skiffer”) inom epistemologi (kunskapsteori) och psykologi, ett förmodat tillstånd som empirister har tillskrivit det mänskliga sinnet innan idéer har präglats av det genom sinnets reaktion på objektens yttre värld.
Jämförelse av sinnet med en tom skrivtavla förekommer i Aristoteles De anima (4: e) århundradet f.v.t.; om själen) och stoikerna såväl som peripatetikerna (studenter vid Lyceum, skolan som grundades av Aristoteles) argumenterade därefter för ett ursprungligt tillstånd av mental tomhet. Både aristotelerna och stoikerna betonade emellertid de sinnes- eller själsförmågor som, efter att ha varit bara potentiella eller inaktiva innan de fick idéer från sinnena, svarar på idéerna genom en intellektuell process och omvandlar dem till kunskap.
En ny och revolutionär tonvikt på tabula rasa inträffade sent på 1600-talet, när den engelska empiristen John Locke, i en uppsats om mänsklig förståelse (1689), argumenterade för sinnets ursprungliga likhet med ”vitbok, ogiltig för alla karaktärer, ”med” allt material av förnuft och kunskap ”härledda från erfarenhet. Locke trodde emellertid inte att sinnet bokstavligen var tomt eller tomt före erfarenhet, och nästan ingen annan empirist har intagit en sådan extrem position. Locke själv erkände en medfödd kraft av ”reflektion” (medvetenhet om egna idéer, förnimmelser, känslor och så vidare) som ett sätt att utnyttja material som ges av erfarenhet samt en begränsad sfär av a priori (icke-erfaren) kunskap, som han betraktade ändå som ”bagatell” och i huvudsak tom för innehåll (t.ex. ”själ är själ” och ”varje människa är ett djur”). 1700-talets skotska empirist David Hume hade liknande åsikter. Lämpligt kvalificerade föreställningar om tabula rasa förblev inflytelserika i brittisk och därefter angloamerikansk (analytisk) filosofi genom mitten av 1900-talet.
Universal History Archive / Universal Images Group / REX / .com