Mål: I denna studie undersökte vi sambandet mellan patologisk Q vågor med infarktstorlek. Vidare undersökte vi huruvida Q-vågsregression var associerad med förbättring av vänster ventrikulär ejektionsfraktion (LVEF), infarktstorlek och vänster ventrikulära dimensioner hos ST-segment höjd hjärtinfarkt (STEMI) patienter med tidig Q-vågbildning jämfört med patienter utan eller ihållande patologiska Q-vågor.
Bakgrund: Kriterierna för patologiska Q-vågor efter akut hjärtinfarkt (MI) har förändrats under åren. Det finns också begränsade data angående korrelation av Q-vågsregression och bevarande av LVEF hos patienter med en initial Q-våg MI.
Metoder: Standard 12-bly elektrokardiogram (EKG) registrerades hos 184 STEMI-patienter som behandlades med primär perkutan koronar intervention (PCI). EKG registrerades före och efter PCI, liksom vid 1, 4, 12 och 24 månaders uppföljning. Ett EKG värderades som Q-wave MI när det visade Q-vågor i 2 eller fler sammanhängande ledningar enligt de 4 lätt tillgängliga kliniska definitionerna som använts genom åren: ”klassiska” kriterier, trombolys vid hjärtinfarktskriterier och 2000 och 2007 konsensuskriterier . Hjärtmagnetisk resonans (CMR) -undersökning utfördes 4 ± 2 dagar efter reperfusion och upprepades efter 4 och 24 månader. Kontrastförstärkt CMR utfördes vid baslinjen och 4 månader.
Resultat: De klassiska EKG-kriterierna visade starkaste korrelation med infarktstorlek mätt med CMR. Förekomsten av Q-wave MI enligt de klassiska kriterierna var 23% 1 h efter PCI. Efter 24 månaders uppföljning uppvisade 40% av patienterna med initial Q-wave MI Q-wave regression. Patienter med en Q-våg MI hade större infarktstorlek och lägre LVEF vid baslinje-CMR (24 ± 10% LV-massa respektive 37 ± 8%) jämfört med patienter med icke-Q-våg-MI (17 ± 9% LV-massa, p < 0,01 och 45 ± 8%, p < 0,001, respektive). Patienter med Q-vågsregression uppvisade signifikant större LVEF-förbättring under 24 månader (9 ± 11%) jämfört med både ihållande Q-wave MI (2 ± 8%) såväl som icke-Q-wave MI (3 ± 8%, p = 0,04 för båda jämförelserna).
Slutsatser: Associering av Q-vågor med infarktstorlek är starkast när man använder de klassiska Q-vågkriterierna. Q-vågsregression är associerad med den största förbättringen av LVEF som bedömts med CMR.