Olaf II Haraldsson, även kallad Saint Olaf, norska Hellig-Olav, (född c. 995 — död 29 juli 1030, Stiklestad, Norge; festdag 29 juli ), den första effektiva kungen i hela Norge och landets skyddshelgon, som uppnådde en 12-årig paus från dansk dominans och i hög grad ökat accepterandet av kristendomen. Hans religiösa kod 1024 anses representera Norges första nationella lagstiftning.
Son till herren Harald Grenske och en ättling till den norska härskaren Harald I Fairhair, Olaf uppfostrades som en hedning och blev en vikingakrigare i Baltikum. Han kämpade mot engelsmännen 1009–11 men hjälpte den engelska härskaren Ethelred (Aethelred) II, den oberoende mot danarna 1013. När den danska kungen Sweyn (Svein) I fick fördelen i England, åkte Olaf till Spanien och även till Frankrike , där han döptes i Rouen (1013).
Återvänder till Norge 1015 erövrade Olaf territorium som tidigare hade hållits av Danmark, Sverige och den norska jarlen Haakon av Lade; år 1016 hade han befäst sitt styre i hela Norge. Under de efterföljande tolv åren byggde han sin stödbas bland aristokratin i det inre och pressade obevekligt för att acceptera kristendomen med hjälp av missionärer som han tog med från England. Den norska kyrkan kan vara daterad från 1024 när Olaf och hans kyrkliga rådgivare, biskop Grimkell, presenterade en religiös kod vid Moster.
Olaf löste sin konflikt med den svenska kungen Olaf Skötkonung år 1019 och gick samman kungens son Anund Jakob när Canute, kung av England och Danmark, hotade att erövra Norge. Canutes kontroll över handelsvägarna väster om Norge och utsikterna till hans styrelse mer indirekt än Olaf hade vunnit stöd från ledande norska hövdingar. Canute tvingade Olaf att fly till Ryssland (1028), där den norska linjalen sökte tillflykt med sin svenska fru släktingar.
Olaf försökte återerövra Norge 1030 med hjälp av Anund Jakob men besegrades av en överlägsen norsk bonde och dansk armé i slaget vid Stiklestad (1030), en av de mest berömda strider i forntida nordisk historia. Olafs popularitet, hans kyrkliga arbete och legendariska aura som omgav hans död, som förmodligen åtföljdes av mirakel, ledde till hans kanonisering 1031. Hans popularitet spred sig snabbt; kyrkor och helgedomar byggdes till hans ära i England, Sverige och Rom. Han var den sista västerländska helgen som accepterades av den östra ortodoxa kyrkan.