Under kvartalet efter denna kontrovers antog dock ledare i på varandra följande amerikanska förvaltningar i princip den visionen – trots skillnader i strategi, politik, temperament, stil, retorik, taktik eller kampanjlöften. Med våld, diplomati, begränsande åtgärder eller någon kombination därav har de arbetat för att förhindra att tänkbara samlingar av regionala, oseriösa, auktoritära och icke-statliga utmanare – för att inte säga något om revisionistiska, potentiellt stormakter som Ryssland eller Kina – från att replikera det extraordinära totalitära hotet från den svunna bipolära eran. Amerikanska ledare har mer eller mindre definierade hot som utmaningar för deras föredragna position för USA, den föredragna positionen är amerikansk dominans inom en viss ordning. Samtidigt har de förkastat USA: s nedgång – relativt eller absolut – eller orderns förfall som farligt. Att bygga ”ny världsordning”, driva på ”demokratisk utvidgning”, söka fördragsallians ”expansion”, som driver utvecklingen av en världsmarknad och talar om deras ”oumbärliga nation”, ledare som omfamnar denna vision har engagerat sig i minst sex betydande militär kampanjer på 1990-talet: Somalia, Haiti, Bosnien, Kosovo och Irak (två gånger). Under Bush-administrationen i mitten av 2000-talet satte amerikanska ledare sikte på en ”ondskas axel”, smidda ”villiga koalitioner” och stödde revolutioner på platser som andra makter såg – med rätta, felaktigt – som sina bakgårdar. Efter det, även när de ”ledde bakifrån” och ”svängde” under Barack Obamas demokratiska ledning, ingrep USA i Libyen och lagade ihop en ”koalition för att motverka” den självformade islamiska staten i Irak och Syrien. Ingen av dessa stater eller samhällen, och ingen av de onda aktörerna i dem, hotade Amerikas överlevnad – även om grupper som Al-Qaida underminerade amerikansk säkerhet och intressen. Amerikanska ledare såg dock i alla dessa situationer utmaningar för den befintliga internationella ordningen. / p>
Amerikanska ledare under de senaste tre decennierna kanske inte har utformat strategier eller bedrivit en politik som är så extrem som vissa nykonsoner – av vilka de mest krigförande gör ett ”München” av varje mullvad – skulle ha velat. Men de har arbetat för att främja amerikansk dominans – och dominansen av amerikanska ideal intimt sammanflätade med en i stort sett USA-ledd världsordning – mycket mer än de skulle ha gjort utan den neokonservativa impulsen och tillhörande attityder.
Neokonservatism är inte t död. Till att börja med har neocons själva förblivit relevanta. Många neokonservativa, i allmänhet på etablering snarare än den konservativa rörelsens populistiska ände, avvisade president Donald J. Trump under 2016-kampanjen – kanske reagerade på honom och hans anhängare, eftersom deras föregångare reagerade på nya vänstern. Sedan dess har de tappat inflytande och trovärdighet i vissa avseenden samtidigt som de förblir relevanta och rehabiliterat sig på andra sätt. Å ena sidan har Project for the New American Century, The Weekly Standard och Foreign Policy Initiative stängt. Å andra sidan, neokonservativa som Robert Kagan, Max Boot, Bret Stephens och nuvarande amerikanska säkerhetsrådgivare John Bolton – försvarade Irak-kriget, argumenterade för mer försvarsutgifter, kopplade militäråtgärd till amerikansk makt och prestige och försökte intermittent befria USA från internationella institutioner som de har hjälpt till att bygga och forma – fortsätta att presenteras i The New York Times och The Washington Post; CNN och MSNBC; Brookings Institute, American Enterprise Institute, Institute for the Study of War, Foundation for the Defense of Democracies och Council on Foreign Relations; Atlanten, Foreign Policy, Foreign Affairs och andra publikationer.
Trots några spektakulära misslyckanden har neokonservativa lämnat avtrycket av den impulsen på nästan alla amerikanska ledare som är intresserade av utrikespolitik. Amerikaner verkar i stort sett ha accepterat under de senaste decennierna att det är nödvändigt och önskvärt att främja vissa intressen och ideal utomlands, samtidigt som de projicerar makt för att stödja en befintlig internationell ordning som inte kan överleva på pappersbitar ensamma. De tror att Amerika – för alla sina strider, hemma och utomlands – inte försämras. De tror att USA, trots alla dess fel eller grundläggande brister, behåller sitt löfte – ett löfte som i grunden skiljer sig från andra nationer eller stater. Och även mitt i dagens frustrationer känner de att Förenta staterna inte bör, får och kan inte vända ryggen till världen. Bakom deras bestående tro på amerikanskt engagemang – militärt eller på annat sätt – har de fortfarande tro på amerikansk exceptionism.