En kanal för att tränga ut är en minskning av privata investeringar som sker på grund av en ökning av statens upplåning. Om en ökning av de offentliga utgifterna och / eller en minskning av skatteintäkterna leder till ett underskott som finansieras genom ökad upplåning, kan upplåningen öka räntorna, vilket leder till en minskning av privata investeringar. Det finns en del kontroverser i modern makroekonomi om ämnet, eftersom olika skolor för ekonomiskt tänkande skiljer sig åt hur hushåll och finansmarknader skulle reagera på mer statsupplåning under olika omständigheter.
I vilken utsträckning trängsel sker beror på den ekonomiska situationen. Om ekonomin har kapacitet eller full sysselsättning kan regeringen plötsligt öka sitt budgetunderskott (t.ex. via stimulansprogram) skapa konkurrens med den privata sektorn om knappa medel tillgängliga för investeringar, vilket resulterar i en höjning av räntorna och minskade privata investeringar eller konsumtion. Således kompenseras effekten av stimulansen av effekten av trängsel. Å andra sidan, om ekonomin är under kapacitet och det finns ett överskott av medel tillgängliga för investeringar, leder en ökning av regeringens underskott inte till konkurrens med den privata sektorn. I detta scenario skulle stimulansprogrammet vara mycket Sammanfattningsvis har förändring av regeringens budgetunderskott en starkare inverkan på BNP när ekonomin är under kapacitet. I efterdyningarna av subprime-krisen 2008 förblev den amerikanska ekonomin långt under kapaciteten och det fanns ett stort överskott av medel tillgängliga för investeringar, så det ökade budgetunderskottet satte medel i bruk som annars skulle ha varit lediga.
Den makroekonomiska teorin bakom trängsel ger en del användbar intuition. Vad som händer är att en ökning av statens efterfrågan på lånbara medel (t.ex. på grund av underskott) förskjuter lånekapitalets efterfrågekurva åt höger och uppåt, vilket ökar den reala räntan. En högre realränta ökar möjligheten att låna pengar, vilket minskar räntekänsliga utgifter som investeringar och konsumtion. Således har regeringen ”trängt ut” investeringar.
IS-kurvan rör sig åt höger och orsakar högre räntor (i) och expansion i den ”verkliga” ekonomin (real BNP eller Y).
Vilka faktorer avgör hur mycket trängsel sker? Redigera
I vilken utsträckning räntejusteringar dämpar produktionsutvidgningen som orsakas av ökade statliga utgifter bestäms av:
- Inkomsten ökar mer än räntorna ökar om LM (likviditetspreferens — penningmängd) ) kurvan är plattare.
- Inkomsten ökar mindre än räntorna ökar om IS (Investment-Saving) -kurvan är plattare.
- Inkomst och räntor ökar mer ju större multiplikatorn är, , desto större är den horisontella förskjutningen i IS-kurvan.
I båda fallen är omfattningen av trängning större ju mer räntorna ökar när de offentliga utgifterna stiger.
Ekonomen Laura D ”Andrea Tyson skrev i J une 2012: ”I sig själv orsakar en ökning av underskottet, antingen i form av en ökning av de offentliga utgifterna eller en sänkning av skatten, en ökad efterfrågan. Men hur detta påverkar produktion, sysselsättning och tillväxt beror på vad som händer med räntorna. När ekonomin fungerar nära kapacitet får statsupplåning för att finansiera en ökning av underskottet att räntorna stiger. Högre räntor minskar eller ”tränger ut” privata investeringar, och detta minskar tillväxten. Argumentet ”tränga ut” förklarar varför stora och långvariga offentliga underskott tar vägen för tillväxten. de minskar kapitalbildningen. Men detta argument vilar på hur statliga underskott påverkar räntorna, och förhållandet mellan statliga underskott och räntor varierar. När det finns betydande överkapacitet leder en ökning av statens upplåning för att finansiera en ökning av underskottet inte till högre räntor och tränger inte ut privata investeringar. Istället stärker den högre efterfrågan till följd av ökningen av underskottet sysselsättningen och produktionen direkt, och den resulterande ökningen av inkomster och ekonomisk aktivitet i sin tur uppmuntrar eller ”tränger i” ytterligare privata utgifter. Trängselargumentet är det rätta för nuvarande ekonomiska förhållanden. ”
Två extrema fallRedigera
Likviditetsfälla Redigera
Om ekonomin befinner sig i en hypotes om likviditetsfälla , ”Likviditetspengar” (LM) -kurvan är horisontell, en ökning av de offentliga utgifterna har sin fulla multiplikatoreffekt på jämviktsinkomsterna. Det finns ingen förändring i intresset i samband med förändringen av de offentliga utgifterna, vilket innebär att ingen investering minskar Därför dämpas inte effekterna av ökade offentliga utgifter för inkomst.Om efterfrågan på pengar är mycket känslig för räntor, så att LM-kurvan är nästan horisontell, har finanspolitiska förändringar en relativt stor effekt på produktionen, medan penningpolitiska förändringar har liten effekt på jämviktsproduktionen. Så om LM-kurvan är horisontell har penningpolitiken ingen inverkan på ekonomins jämvikt och finanspolitiken har maximal effekt.
Det klassiska fallet och trängsel redigera
Om LM-kurvan är vertikal, då har en ökning av de offentliga utgifterna ingen effekt på jämviktsinkomsten och höjer bara räntorna. Om efterfrågan på pengar inte är relaterad till räntan, som den vertikala LM-kurvan antyder, så finns det en unik inkomstnivå där penningmarknaden är i jämvikt.
Således med en vertikal LM kurva, kan en ökning av de offentliga utgifterna inte ändra jämviktsinkomsten och höjer bara jämviktsräntorna. Men om de offentliga utgifterna är högre och produktionen är oförändrad måste det motverkas en minskning av de privata utgifterna. I det här fallet tränger ökningen av räntorna ut en mängd privata utgifter som motsvarar ökningen av de offentliga utgifterna. Således är det full trängsel om LM är vertikalt.