Nästan alla (99%) av ungefär 1 kg kalcium i den vuxna människokroppen finns i ben, men en liten del (cirka 350 mg) cirkulerar i blodplasma vid en koncentration av cirka 2,5 mmol / l. Detta cirkulerande kalcium innefattar tre fraktioner: ungefär hälften (50%) är fritt joniserat kalcium; resten är bunden till proteiner, huvudsakligen albumin (40%) och komplexbunden till en rad anjoner (10%). Endast den fria joniserade fraktionen är fysiologiskt aktiv och utan tvekan av klinisk betydelse.
Det finns två breda metoder för att mäta kalcium i blodet. Den första mäter totalt kalcium (bundet plus joniserat kalcium) i blodplasma eller serum, ungefärligt referensområde 2,20-2,60 mmol / L, och det andra mäter endast joniserat kalcium, vanligtvis i antikoagulerade helblodsprover, ungefärligt referensområde 1,10-1,30 mmol / L.
Det är allmänt erkänt att joniserat kalcium är den föredragna metoden eftersom detta är den fysiologiskt viktiga fraktionen. Denna analys är dock inte tillgänglig på stora automatiserade maskiner som behandlar blodplasma / serumprover i det centrala laboratoriet och totalt kalcium är den metod som används här. Joniserad kalciummätning är för närvarande i stort sett begränsad till blodgasanalysatorer och andra analysplattformar med låg genomströmningspunkt.
Giltigheten att använda total kalciummätning som en proxy för den kliniskt viktiga joniserade kalciumfraktionen har ansetts bero på i vilken utsträckning plasmalbuminkoncentrationen (det huvudsakliga kalciumbindande proteinet) avviker från det normala. Denna uppfattning bygger på en konventionell visdom att tolkning av totala kalciumresultat bör ta hänsyn till patientens albuminkoncentration.
Under åren har ett antal formler för beräkning av ”albuminkorrigerat” totalt kalcium föreslagits och det är normalt att i många laboratorier använda en eller annan av dessa formler och rapportera ”albuminkorrigerad” totalt kalciumresultat snarare än bara det ”okorrigerade” uppmätta totala kalciumresultatet. Denna utbredda praxis utmanas nu av resultaten från en nyligen publicerad studie utförd på Uppsala sjukhus i Sverige.
Utredare hämtade kalciumresultatdata för alla fall på sitt sjukhus under en åttaårsperiod (2005 till 2013) när joniserat kalcium, totalt kalcium och albumin mättes i samma prov. Totalt genererade detta 16 897 datamängder för statistisk analys. De använde sex olika formler för att beräkna sex olika korrigerade totala kalciumvärden för var och en av de 16 897 hämtade totala kalciumresultaten.
Med de joniserade kalciumresultaten som referens jämförde de överensstämmelsen mellan joniserat kalcium och okorrigerat totalt kalciumresultat med överensstämmelse mellan joniserat kalcium och vart och ett av de sex korrigerade totala kalciumresultaten. Den statistiska jämförelsemetoden var intraklasskorrelationskoefficienter (ICC), som genererar värden från 0 (inget avtal) till 1 (perfekt överensstämmelse).
Analys av denna massiva databas avslöjade ”betydande överensstämmelse” mellan joniserat kalcium och okorrigerat totalt kalcium (ICC = 0,85). Lika eller sämre nivå av överensstämmelse var tydlig när joniserat kalciumresultat jämfördes med korrigerat totalt kalcium, beroende på korrigering ICC-värden varierade från 0,45 till 0,81.
En andra metod för analys av data användes också. Undersökare kategoriserade alla joniserade kalciumresultat till en av tre grupper: hypokalcemiskt (joniserat kalcium 1,30). kalciumstatus (hypokalcemi, normokalcemi eller hyperkalcemi) identifierades korrekt i 82% av fallen. Däremot förutsade korrigerade totala kalciumresultat korrekt kalciumstatus i lägre procentandel av fall.
Sammanfattningsvis finner författarna till denna studie inga bevis för att albuminkorrigering av kalciumresultat lägger till användbar klinisk information; de föreslår att praxis bör överges.