Freya (gammalnorr Freyja, ”Lady”) är en av de främsta gudinnorna i den norska mytologin. Hon är medlem i Vanir-gudarnas stam men blev hedersmedlem i Aesir-gudarna efter Aesir-Vanir-kriget. Hennes far är Njord. Hennes mamma är okänd, men kan vara Nerthus. Freyr är hennes bror. Hennes man, som heter Odr i sen gammalnorsk litteratur, är verkligen ingen ringare än Odin, och följaktligen är Freya i slutändan identisk med Odins fru Frigg (se nedan för en diskussion om detta).
Freya är känd för hennes förkärlek för kärlek, fertilitet, skönhet och fina materiella ägodelar – och på grund av dessa förkärlekar anses hon vara något av Aesirens ”partyflicka”. I en av eddikarna anklagar Loki till exempel Freya (förmodligen exakt) för att ha sovit med alla gudar och älvor, inklusive sin bror. Hon är verkligen en passionerad sökare efter nöjen och spänning, men hon är mycket mer än bara det. Freya är arketypen för völva, en professionell eller semiprofessionell utövare av seidr, den mest organiserade formen av nordisk magi. Det var hon som först förde denna konst till gudarna och, i förlängning, till människor också. Med tanke på hennes expertis i att kontrollera och manipulera andras önskningar, hälsa och välstånd , hon är en varelse vars kn kunskap och makt är nästan oöverträffade.
Freya presiderar efterlivsriket Folkvang. Enligt en gammalnorsk dikt väljer hon hälften av de krigare som dödats i strid för att bo där. (Se döden och efterlivet.)
Freya the Völva
Seidr är en form av förkristen nordisk magi och shamanism som involverade att urskilja ödet och arbeta inom dess struktur för att åstadkomma förändring, ofta genom att symboliskt väva in nya händelser. Denna makt kan potentiellt utnyttjas på alla tänkbara sätt, och exempel som täcker praktiskt taget hela människans tillstånd finns i gammalnorsk litteratur.
I vikingatiden var völva en resande seeress och trollkvinna som reste från stad till stad och utför uppdrag av seidr i utbyte mot logi, mat och ofta också andra former av kompensation. Liksom andra norra eurasiska shamaner var hennes sociala status mycket tvetydig – hon var i sin tur upphöjd, rädd, längtade efter, försonad, firad och hånad.
Freyas intagande av denna roll bland gudarna anges direkt i Ynglinga Saga, och indirekta tips släpps någon annanstans i Eddas och sagor. Till exempel, i en berättelse, får vi veta att Freya har falkplymer som gör att deras bärare kan flytta sin form till en falk.
Under den så kallade Völkerwanderung eller ”Migration Period” – ungefär 400-800 CE, och därmed perioden som omedelbart föregick vikingatiden – figuren som senare skulle bli völva hade en mycket mer institutionellt nödvändig och allmänt hyllad roll bland de germanska stammarna. En av de viktigaste samhällsinstitutionerna i perioden var krigsbandet, ett tätt organiserat militärt samhälle som leddes av en hövding och hans fru. Hustrun till krigsbandets ledare, enligt den romerska historikern Tacitus, hade titeln veleda, och hennes roll i krigsbandet var att förutsäga resultatet av en föreslagen handlingsplan med hjälp av spådom och för att påverka resultatet genom mer aktiv magi, samt att servera en speciell kopp sprit som var en kraftfull symbol för både tidsmässig och andlig kraft i krigsbandets periodiska rituella högtider.
Ett litterärt porträtt av en sådan kvinna kommer till oss från den medeltida gamla engelska episka dikten Beowulf, som berättar om kung Hroðgar och hans krigsband i det land som vi idag känner till som Danmark. Namnet på Hroðgars drottning, Wealhþeow, är nästan säkert den gamla engelska motsvarigheten till den proto-germanska titeln som Tacitus latiniserade som ”veleda.” Wealhþeows ”inhemska” handlingar i dikten – som är korrekt förstått, antaganden av den ovan beskrivna spritritualen – är oumbärliga för upprätthållandet av krigsbandets enhet och dess maktstrukturer. Dikten, trots sin kristna faner, ”antyder drottningens orakulära krafter … Föreningen Hrothgar / Wealhtheow som presenteras i dikten är ett eko av en tidigare mer robust och kraftfull politiskt-teologisk uppfattning.”
Detta ”politisk-teologisk uppfattning” baserades på den mytologiska modellen som tillhandahölls av det gudomliga paret Frija och Woðanaz, gudar som senare utvecklades till respektive Freya / Frigg och Odin. Woðanaz är krigsbandets hövding, och Frija är dess veleda. Förutom de strukturella kongruenser som beskrivs ovan äger Wealhþeow och Freya till och med ett smycke med samma namn: Old English Brosinga mene och Old Norse Brísingamen (båda betyder något som ”eldig / glödande halsband”).Att båda figurerna hänvisar till samma forntida arketyp, vare sig på det mänskliga eller det gudomliga planet, är säker.
Freya och Frigg
Medan de sena norrnära litterära källor som ligger till grund av vår nuvarande kunskap om pre-kristen germansk religion presenterar Freya och Frigg som åtminstone nominellt distinkta gudinnor, likheterna mellan dem går djupt. Deras olikheter är emellertid ytliga och kan förklaras på ett tillfredsställande sätt genom att konsultera historien och utvecklingen för den vanliga germanska gudinnan som norrmännen var i färd med att delas upp i Freya och Frigg någon gång strax före omvandlingen av Skandinavien och Island till kristendomen (runt år 1000 e.Kr.).
Som vi har noterat ovan var gudinnan för migrationsperioden som senare blev Freya hustrun till guden som senare blev Odin. Även om det är något förslöjt är detta i slutändan fortfarande fallet i gammalnorsk litteratur. Freyas man heter Óðr, ett namn som är praktiskt taget identiskt med Óðins (den gammalnordiska formen av ”Odin”). Óðr betyder ”extas, inspiration, furor.” Óðinn är helt enkelt ordet óðr med den maskulina bestämda artikeln (-inn) som läggs till i slutet. De två namnen kommer från samma ord och har samma betydelse. Óðr är en dunkel och sällan nämnd karaktär i gammalnorsk litteratur. Det enda avsnittet som berättar för oss något om hans personlighet eller handlingar – allt annat än att bara ange hans namn i samband med Freya – kommer från Prosa Edda, som säger att Óðr ofta är borta på långa resor, och att Freya ofta kan hittas gråtande av rött guld över hans frånvaro. Många av de överlevande berättelserna om Odin får honom att resa långt och brett genom de nio världarna, så att han förmodligen oftare är borta från Asgard än inom den. Många av Odins många namnen antyder hans vandringar eller är namn som han antog för att dölja sin identitet när han var utomlands. Det är alltså svårt att se Freyas make som allt annat än en enda nominellt distinkt förlängning av Odin.
Freyja och Frigg anklagas på samma sätt för otrohet mot sin (uppenbarligen vanliga) make. Vid sidan av flera omnämnanden av Freyas lösa sexuella praxis kan orden från den medeltida danska historikern Saxo Grammaticus placeras, som berättar att Frigg sov med en slav vid minst ett tillfälle. I Lokasenna och Ynglinga-sagan fördes Odin en gång från Asgård och lämnade sina bröder Vili och Ve i befäl. Förutom att presidera över riket, sov de också regelbundet med Frigg tills Odins återkomst. Många forskare har försökt skilja mellan Freya och Frigg genom att hävda att den förra är mer promiskuös och mindre ståndaktig än den senare, men dessa berättelser antyder något annat.
Frigg avbildas som en völva själv. Återigen i Lokasenna, efter att Loki förtalat Frigg för sin otrohet, varnar Freya honom för att Frigg känner till alla varelsers öde, en antydan om hennes förmåga att utföra seidr. Friggs vävaktiviteter är sannolikt också en hänvisning till denna roll. Och som det visar sig är Freya inte den enda gudinnan som äger en uppsättning rovfåglar för formförskjutning – Frigg har också en.
Ordet ”fredag” på germanska språk (inklusive engelska) är uppkallat efter Frija, den protogermanska gudinnan som är födermor till Freya och Frigg. Ingen av de andra germanska folken verkar ha talat om Frija som om hon vore två gudinnor; denna metod är unik för den norska Det borde därför inte bli någon överraskning att vi i de norska källorna finner en förvirring om vilken gudinna denna dag ska ha som namne. Både Freyjudagr (från Freyja) och Frjádagr (från Frigg) används.
Namnen på de två gudinnorna är också särskilt intressanta i detta avseende. Freyja, ”Lady”, är en titel snarare än ett riktigt namn. Det är ett besläktat med det moderna tyska ordet Frau, som används på ungefär samma sätt som den engelska titeln ”Mrs.” Under vikingatiden kallades ibland skandinaviska och isländska aristokratiska kvinnor för freyjur, flertalet av freyja. ”Frigg” kommer under tiden från en gammal rot som betyder ”älskad”. Friggs namn knyter därför henne till kärlek och lust, just de områden i livet som Freya presiderar över. Här kan vi återigen urskilja båda gudinnarnas yttersta reducerbarhet till varandra: ens namn är identiskt med den andras attribut, och det andra namnet är ett generisk titel snarare än ett unikt namn.
Det är alltså tydligt att de båda i slutändan är samma gudinna. Varför presenteras de då som nominellt distinkta i de sena norrnära källorna? Tyvärr vet ingen riktigt .
Letar du efter mer bra information om norrsk mytologi och religion? Medan denna webbplats ger den ultimata onlineintroduktionen till ämnet, ger min bok The Viking Spirit den ultimata introduktionen till norrsk mytologi och religionstiden. skrev också en populär lista över de 10 bästa norska mytologiböckerna, som du förmodligen kommer att vara till hjälp för din strävan.
Den poetiska Edda. Lokasenna, strofer 30, 32.
Snorri Sturluson. Ynglinga Saga 4. I Heimskringla: eða Sögur Noregs Konunga.
Heide, Eldar. 2006. Spinning Seiðr. I gammalnorr religion i långsiktiga perspektiv: ursprung, förändringar och interaktioner. Redigerad av Anders Andrén, Kristina Jennbert och Catharina Raudvere. sid. 166.
Pris, Neil S. 2002. Viking Way: Religion and War in the late iron age Scandinavia. sid. 279-328.
Snorri Sturluson. Ynglinga Saga 4. I Heimskringla: eða Sögur Noregs Konunga.
Ellis-Davidson, Hilda Roderick. 1964. Gods and Myths of Northern Europe. sid. 117.
Tacitus, Cornelius. Germania 8.
Enright, Michael J. 1996. Lady with a Mead Cup: Ritual, Prophecy and Lordship in the European Warband from La Tène to the Viking Age.
Ibid. sid. 192.
Ibid. sid. 66.
Snorri Sturluson. Prosa Edda. Gylfaginning 35.
Saxo Grammaticus. Danskarnas historia.
Den poetiska Edda. Lokasenna, vers 26.
Snorri Sturluson. Ynglinga Saga 3. I Heimskringla: eða Sögur Noregs Konunga.
Se till exempel: Grimm, Jacob. 1882. Teutonic Mythology, Volym 1. Översatt av James Steven Stallybrass. sid. 302.
Den poetiska Edda. Lokasenna, vers 29.
Snorri Sturluson. Prosa Edda. Skáldskaparmál 18-19.
Ellis-Davidson, Hilda Roderick. 1964. Gods and Myths of Northern Europe. sid. 111.
Grimm, Jacob. 1882. Teutonic Mythology, Volym 1. Översatt av James Steven Stallybrass. sid. 300.
Orel, Vladimir. 2003. En handbok för germansk etymologi. sid. 114.